Filmer om religions- och övertygelsefrihet

Lorem ipsum dolor sit amet.

Manus: Innebörden i religions- och
övertygelsefrihet – skydd från tvång

En viktig dimension av religions- och övertygelsefrihet är rätten till skydd mot
tvång. Tvång är när någon använder våld eller hot för att få dig att göra något.
En kärnaspekt av religions- och övertygelsefrihet är att alla har rätt att ha eller
byta sin religion eller övertygelse. Ett annat sätt att uttrycka detta är att religion
och övertygelse och deras uttryck är frivilligt.

Rätten till skydd mot tvång utvecklar den tanken. Ingen – varken staten, religiösa
ledare eller någon annan person eller grupp – har rätt att tvinga sin övertygelse
eller dess utövande på andra, vare sig det handlar om att få människor att ha,
behålla eller byta sin religion eller övertygelse.

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
Artikel 18, paragraf 2

Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att
bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.

Denna dimension både förbjuder stater att tvinga människor, och gör dem
skyldiga att skydda människor mot hot eller våld från andra i samhället.

Trots det ser vi över hela världen exempel på tvång i form av hot, våld eller straff
såsom böter eller fängelse. Tvång kan också vara mer subtilt, som att erbjuda
jobb i utbyte mot omvändelse eller att utestänga människor från hälsovård och
utbildning om de lämnar eller vägrar att bekänna sig till en religion eller
övertygelse.

Ibland är det staten som utövar tvånget, antingen officiellt genom lagstiftning
eller via åtgärder av tjänstemän på lokal nivå.

Bahaisamfundet är den största icke-muslimska religiösa minoriteten i Iran.
Sedan revolutionen 1979, har bahaier systematiskt förföljts som en del av
regeringens politik att tvinga dem att omvända till islam. Under de första tio åren
efter revolutionen dödades över 200 bahaier, hundratals torterades eller
fängslades och tiotusentals förlorade sina jobb, utbildningsmöjligheter och andra
rättigheter – enbart på grund av sin religiösa tro. I december 2017 satt 97 bahaier
i fängelse för samvetsbrott, inklusive sju nationella bahai-ledare.

Det här exemplet visar sambandet mellan diskriminering och tvång. Irans
bahaier tillåts inte studera på universitet eller inneha statlig anställning. Den här
formen av diskriminerande lag är tvingande. När en student eller anställd visar
sig vara bahaier ställs de inför valet att konvertera till islam eller förlora sin
position.

Det händer att våldsbenägna nationalist- eller extremistgrupper tvingar
människor att byta religion eller övertygelse. Den så kallade Islamiska staten,
Daesh, tvingade både yazidier och kristna att konvertera, och mördade dem som
vägrade. I Indien har tvångskonvertering till hinduism dokumenterats i samband
med våld mellan folkgrupper där hinduiska nationalister varit inblandade. I
Myanmar finns dokumenterade fall där armén tvingar kristna att avsvärja sig sin
tro och under vapenhot konvertera till buddism. Och i delar av Centralafrikanska
republiken har muslimer hotats med döden om de inte konverterar till
kristendom.

Trots att förbudet mot tvång rent formellt omfattar människors förmåga att ha,
anamma eller byta religion eller övertygelse, utsätts många för såväl statligt som
samhälleligt tvång i relation till religionsutövandet. Ett problem som illustrerar
detta är kvinnors klädsel. I vissa länder är det krav på att kvinnor ska bära
religiös klädsel, medan andra förbjuder kvinnor att göra det. Och kvinnor kan
möta trakasserier från människor utanför sin religiösa grupp om de bär religiös
klädsel och från människor i den egna gruppen om de inte gör det.

Många olika människor kan utsättas för tvång. I många länder utsätts människor
för tvång om deras uppfattning om religion eller religionsutövning skiljer sig från
statens ideologi eller från den sociala normen. Minoriteter, ateister, konvertiter
eller personer med religioner som anses “främmande” för kontexten utsätts ofta
för tvång. Och inom religiösa grupper kan människor som betraktas som kättare,
hädare eller som anses utöva sin religion på fel sätt utsättas för tvånget att ändra
sin tro och religiösa praxis. Tvånget kommer från staten, familjen eller samhället.
Sammanfattningsvis: Tvång kan innebära hot, våld, diskriminering eller straff
som böter eller fängelse och kan komma från staten eller från människor och
grupper i samhället. Internationell rätt säger att ingen ska utsättas för tvång på
grund av religion eller övertygelse. Stater får inte tvinga människor och de har en
skyldighet att skydda människor genom att agera på ett effektivt sätt för att
förebygga och stoppa tvång i samhället.

I utbildningsmaterialet på hemsidan finner du mera information om skydd från
tvång, inklusive texter från grunddokumenten om de mänskliga rättigheterna.

Manus: Innebörden i religions- och
övertygelsefrihet – rättigheter för
föräldrar och barn

Artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter ger
specifika rättigheter åt föräldrar och barn avseende religions- och
övertygelsefriheten.

Föräldrar och vårdnadshavare har rätt att ge sina barn religiös och moralisk
undervisning och att leva ett familjeliv i enlighet med sin övertygelse.

Men det är inte bara vuxna som har mänskliga rättigheter! Barn har också rätt till
religions- och övertygelsefrihet – till exempel rätten att vara en del av
gemenskapen inom en religion eller övertygelse och att delta i högtider eller
gudstjänster.

Barn har också rätt att få tillgång till religiös undervisning i enlighet med sina
föräldrars eller vårdnadshavares önskemål. De får inte tvingas att delta i
konfessionell religionsundervisning mot sina föräldrars vilja och utifrån barns
mognad ska deras egna önskemål i allt högre grad beaktas.

Det finns massor av exempel på att dessa rättigheter kränks. Som en del av arvet
från sovjettiden vill regeringarna i länderna i Centralasienkontrollera hela
samhället. I Tadzjikistan är det till exempel förbjudet för barn under 18 år att
delta i gudstjänster eller högtider, med undantag för begravningar. Och i andra
centralasiatiska länder har regeringarna förhört och trakasserat barn i skolåldern
som besöker moskéer och kyrkor eller deltar i aktiviteter som till exempel
sommarläger. Barn har också blivit utsatta för offentliga fördömanden i skolan.

Vissa regeringar hindrar alltså barn från att utöva religion. På andra håll tvingar
regeringen barn från minoriteter att delta i den undervisning i religion som syftar
till att omvända barn och få dem att utöva majoritetsreligionen. Detta inträffar
trots att stater är förpliktade att tillse att barn kan ges dispens från konfessionell
religionsundervisning, inte bara i teorin, utan även i praktiken.

I Turkiet innehåller läroplanen och läroböckerna om religion, kultur och etik
fortfarande konfessionell religiös undervisning trots vissa reformer. Judiska och
kristna elever är i teorin undantagna, men i praktiken kan dessa undantag vara
svåra eller omöjliga att göra anspråk på. Och barn från alevitiska, baha’i-,
ateistiska eller agnostiska familjer, eller elever som själva har någon av dessa
övertygelser, tvingas läsa de här kurserna.

I alla de här exemplen kränks både föräldrarnas och barnens rättigheter.
Innan barnkonventionen antogs lyftes inte barnets rättigheter specifikt i
internationella konventioner. Barnkonventionen ändrade på det och betonar att

även barn är rättighetsinnehavare och att de enligt artikel 14 själva har rätt till
religions- och övertygelsefrihet.

Artikel 14 beskriver barn som både självständiga och sårbara. De behöver
föräldrarnas hjälp och vägledning när de utövar sin rätt till religions- och
övertygelsefrihet, särskilt i förhållande till staten.

Konventionen säger att det är principen om barnets bästa som ska styra alla
frågor. Den betonar också barns rätt att uttrycka sina åsikter om alla frågor som
berör dem. Ändå är det ofta vuxna, framför allt föräldrarna, som beslutar vad som
är barnets bästa och för dess talan.

Men ibland har barn och föräldrar olika intressen. I dessa fall måste barns rätt till
religions- och övertygelsefrihet balanseras mot samma rättighet för föräldrarna.
Vid vilken ålder har till exempel ett barn rätt att fatta egna beslut om religiös
utövning eller övertygelser? Om de vill gå till kyrkan till exempel?

Enligt barnkonventionen ska föräldrarnas vägledning i fråga om religion eller
övertygelse ges på ett sätt som överensstämmer med barnets utveckling och
förmåga. Med andra ord bör barn få större frihet allt eftersom de blir äldre och
mer mogna.

Den internationella juridiska normen för vuxen ålder ligger vid 18 år, men frågan
om hur mycket självständighet och mental mognad som tillskrivs barn under
barndomen varierar kraftigt mellan olika kulturer och sammanhang. Olika länder
har olika lagar och regler. I Sverige kan exempelvis ett barn över tolv år inte antas
som medlem i en religiös församling mot sin vilja.

Barnkonventionen fastställer en universell norm för hur föräldrar bör uppfostra
sina barn: undervisningen om en religion eller övertygelse får inte skada barnets
fysiska eller psykiska hälsa eller utveckling.

Fall som rör föräldrars rättigheter till religions- och övertygelsefrihet gentemot
barnets rättigheter dras sällan inför rätta. Men Jehovas vittnens rätt att hindra att
deras barn får blodtransfusioner är ett exempel där domstolar har dömt mot
föräldrarnas rätt till religions- och övertygelsefrihet till förmån för barnets rätt till
liv.

Sammanfattningsvis: Den här filmen tar upp både föräldrarnas och barnens
rättigheter.

Barn har rätt till religions- och övertygelsefrihet och föräldrar har rätt att
uppfostra sina barn i enlighet med sin övertygelse. Detta bör ske på ett sätt som
överensstämmer med barnets växande mognad, och utövandet av en religion eller
övertygelse får inte skada barnets fysiska eller psykiska hälsa eller utveckling.
Bland exempel på överträdelser finns stater som förbjuder barn att utöva religion
och stater som tvingar barn som tillhör en minoritetsreligion att delta i
undervisning om majoritetsreligionen.

I utbildningsmaterialet på hemsidan finner du mera information om föräldrar
och barns rätt till religions- och övertygelsefrihet, inklusive texter från
grunddokumenten om de mänskliga rättigheterna

Manus: Innebörden i religions- och
övertygelsefrihet – rätten till
samvetsfrihet

Tanke- och samvetsfriheten skyddas liksom religions- och övertygelsefriheten av
artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, så rätten
till samvetsvägran är en del av religions- och övertygelsefriheten.

Samvetsvägran innebär att neka att göra något du förväntas göra, för att det
skulle bryta mot ditt samvete eller din religiösa övertygelse att göra det.
Exempel på situationer där människor hävdar rätten att vägra är i samband med
obligatorisk militärplikt, edlig förpliktelse, blodtransfusioner och vissa
medicinska ingrepp.

Den enda specifika formen av samvetsfrihet som nämns i FN-dokumenten är
rätten att vägra militärtjänst. Och den nämns inte heller i juridiskt bindande FNkonventioner eller i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

Däremot nämns den i den allmänna kommentaren nr 22 från FNs kommitté för
mänskliga rättigheter. Kommentaren är skriven av FNs människorättsexperter
och förklarar hur stater bör tolka artikel 18 i konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter. Kommittén drar slutsatsen att artikel 18 stödjer rätten att
vägra militärtjänst av samvetsskäl, om kravet att döda allvarligt strider mot ens
samvete och rätten att utöva religion eller övertygelse.

Många länder erkänner denna rättighet och erbjuder alternativ tjänstgöring och
undantag. Men det finns fortfarande ett antal stater som fängslar dem som vägrar
göra militärtjänst på grund av sin religiösa eller pacifistiska övertygelse. Jehovas
vittnen är den grupp som drabbas mest av detta. I Sydkorea avtjänade till
exempel 309 Jehovas vittnen fängelsestraff för vapenvägran i oktober 2017.

Enligt FN:s människorättsorgan ska alternativa, icke-militära lösningar finns
tillgängliga för alla vapenvägrare, och alla som berörs av tjänstgöringsplikten bör
ha tillgång till information om rätten till samvetsfrihet och hur man åkallar den.

Värnpliktiga och frivilliga bör kunna neka före och under själva tjänstgöringen.
Förutom vapenvägran erkänns ofta andra former av samvetsfrihet på nationell
nivå. Det gäller främst hälso- och sjukvård, till exempel barnmorskor och läkare
som vägrar att utföra aborter. I vissa länder har frågor om samvetsfrihet tagits
upp när det gäller samkönade äktenskap. Ofta förekommer svåra frågor om
rättigheter som står i strid med varandra, till exempel om rätten till samvetsfrihet
strider mot kvinnors rättigheter eller mot antidiskrimineringslagstiftningar.
Ännu saknas tydlig internationell rättspraxis kring den här typen av
samvetsfrihet och frågan är väldigt kontroversiell.

Här följer tre argument du troligen kommer att möta:

Vissa menar att samvetsfriheten är del av den absoluta, okränkbara rätten till
religions- och övertygelsefrihet. Att följa sitt samvete ska enligt dem inte leda till
påföljder. Det är trots allt omöjligt att vara både hängiven pacifist och soldat, så
att tvinga pacifister att bära vapen bryter mot den absoluta rätten att bekänna sig
till en religion eller övertygelse.

Andra håller med om att det är en absolut rätt, men menar att omständigheterna
spelar roll. Värnpliktiga, fångar och andra som inte har något val ska aldrig
tvingas gå emot sitt samvete, medan personer som frivilligt söker en tjänst och
kan lämna den, kan inte automatiskt förvänta sig att arbetsgivaren rättar sig efter
deras samvete. Med andra ord, att välja att agera i enlighet med sitt samvete kan
ha ett pris.

Och andra menar att åberopandet av samvetsfrihet är en handling, och
därigenom ett uttryck för ens samvete, religion eller övertygelse. Uttryck får
begränsas, men enbart när det är nödvändigt att värna andras rättigheter och
frihet, folkhälsan, allmän ordning och moral. Avseende vapenvägran är det viktigt
att notera att nationell säkerhet inte är en legitim grund att begränsa religionsoch övertygelsefriheten.
Juridiska experter är oense om vilket av dessa förhållningssätt som är det
korrekta.

Sammanfattningsvis: Den här filmen tar upp frågan om samvetsfrihet.
Samvetsfrihet är rätten att vägra att göra något som du normalt förväntas göra.
Rätten att vägra göra militärtjänst är skyddad i internationell rätt. Många länder
erkänner denna rättighet, men vissa fängslar vapenvägrare. Många stater
erkänner också andra former av samvetsfrihet på nationell nivå. Det bör dock
sägas att dessa rättigheter är kontroversiella och än saknas fullt utvecklad
internationell lagstiftning.

I utbildningsmaterialet på hemsidan finner du mera information om
samvetsfrihet, inklusive texter från grunddokumenten om de mänskliga
rättigheterna

Manus: Begränsningar av religions- och
övertygelsefrihet

Från tv-nyheter och möjligtvis av egen erfarenhet vet du att många regeringar
inskränker religions- och övertygelsefriheten med argumentet att det av en eller
annan anledning är nödvändigt att begränsa religiösa uttryck. Så hur vet du när
begränsningar kan vara berättigade och tillåtna – och när de inte är det?

Internationell rätt om mänskliga rättigheter slår fast att människors rätt att ha,
välja, byta eller lämna en religion är absolut – den får aldrig inskränkas. Rätten
att utöva en religion eller övertygelse får däremot begränsas, men endast när
följande fyra regler följs:

1. Begränsningen måste vara lagstiftad.
Syftet med detta är att förhindra stat, polis och domstolar från att agera
nyckfullt eller inkonsekvent.

2. Begränsningen måste vara nödvändig för att värna medborgarnas säkerhet,
allmän ordning, folkhälsa eller moral, eller andras rättigheter och frihet.

Detta är viktigt. Att låta friheten underkastas begränsningar i syfte att skydda
andra människor är en helt annan sak än att inskränka den för att vinna
röster.

3. Begränsningen får inte vara diskriminerande.

4. Begränsningen måste vara proportionerlig i förhållande till det problem det
ska hantera.

Dessa regler är oerhört viktiga. Utan dem kan regeringar godtyckligt begränsa
religiösa grupper och uttryck som de ogillar. Begränsningar ska vara en sista
utväg, inte ett verktyg för statskontroll.

Lås oss utgå från ett påhittat exempel för att illustrera reglernas innebörd.
Föreställ dig en stad med fem olika religiösa grupper. De har alla religiösa lokaler
och åstadkommer en del oljud, vilket inte uppskattas av grannarna. Men polisen
får bara klagomål om en liten, impopulär grupp…

Höga oljudsnivåer är dåligt för hälsan, och folkhälsan är en legitim grund för
inskränkningar. Så vad bör myndigheterna göra? Vilka begränsningar är
nödvändiga, icke-diskriminerande och proportionerliga för att värna folkhälsan?

I det här fallet vore det lämpligt med en lag som reglerar volymen för alla former
av offentliga sammankomster. En lag som gäller alla religiösa grupper – och
andra. Om en grupp skulle bryta mot direktiven, vore en proportionerlig åtgärd
att kräva att de sänker ljudet annars riskerar de böter. Det vore inte
proportionerligt att kräva fullständig tystnad eller att helt förbjuda deras
sammankomster.

Och polisen måste tillämpa lagen rättvist, även om de bara tar emot klagomål
gällande opopulära grupper.

Detta är ett förhållandevis enkelt exempel.

När vi ser till större brott mot religions- och övertygelsefriheten är det oftast
enkelt att se hur dessa kriterier ignoreras, eftersom begränsningarna är så
uppenbart onödiga, diskriminerande eller oproportionerliga.

Vissa länder förbjuder all religiös aktivitet som sker utanför byggnader som
registrerats för syftet. Detta får till följd att det är olagligt att be bordsbön före
maten om du har gäster hemma. En sådan inskränkning är självklart inte legitim.
Men flera fall blir i slutändan kontroversiella. Är det legitimt att en borgmästare i
Frankrike förbjuder burkini – baddräkter som täcker hela kroppen utom ansikte
och fötter? Eller att myndigheter i vissa delar av Indien begränsar rätten att prata
med andra om din religiösa övertygelse?

I den här presentationen ska vi gå igenom de sju frågor som domstolar bör ställa
för att avgöra legitimeten i begränsningar av religions- och övertygelsefriheten.
Förhoppningsvis kan det hjälpa dig att bedöma begränsningar som du kan stöta
på.

När en stat inför restriktioner, ska man allra först fråga om
begränsningen inkräktar på den absoluta rättigheten att ha eller anta
en religion eller övertygelse, eller på rätten att utöva den.

Om den absoluta rätten begränsas är statens agerande inte legitimt. Om däremot
rätten att utöva den begränsas, går vi vidare till nästa fråga.
Är beteendet som begränsas uttryck för en religion eller övertygelse,
eller bara ett beteende?

Vårt beteende styrs ofta av vår övertygelse. Men allt vi gör är inte skyddat
utövande av religion och övertygelser. När någon hävdar att rätten till utövning
har inskränkts, börjar domstolar med att avgöra om beteendet är en fråga om
utövande av religion eller övertygelse.. Och de gör detta genom att se till
kopplingen mellan beteendet och övertygelsen – för att se om de är nära
sammanlänkade.

Ibland är detta enkelt. Att gå i kyrkan är nära sammanlänkat med den kristna
tron, och att fasta är nära sammanlänkat med islam.

Men det är inte alltid enkelt. För en praktiserande kristen är det oviktigt att bära
ett kors; för en annan är det djupt förknippat med uttrycket av religiös identitet.
Och muslimska kvinnor har olika uppfattningar kring användandet av
huvudbonader.

Det är inte domstolars sak att avgöra vilka övertygelser som är de rätta. När
domstolar ska avgöra vad som är att se som religionsutövning, riskerar de att
fatta beslut om doktriner som ger företräde åt vissa teologiska tolkningar. Det är
individer som har mänskliga rättigheter, och domstolar tenderar att alltmer se till
den berörda individens övertygelse snarare än institutionella doktriner, för om
person i fråga anser att ett beteende är religionsutövning, så är det det för dem.
När vi har kunnat konstatera att ett skyddat utövande har inskränkts,
behöver vi undersöka om begränsningen har lagstiftat stöd.

Finns det lagstiftning, rättspraxis eller sedvanerätt som reglerar begränsningen?
Eller har inskränkningarna införts utan rättsligt stöd? Om rättsligt stöd saknas,
är begränsningen inte legitim.

Nästa steg är att bedöma om begränsningen är nödvändigt och har
gjorts på legitima grunder.

För att kunna svara på detta, behöver vi först utreda om det finns en koppling
mellan utövandet som har inskränkts och någon av de legitima grunderna, och
därefter bedöma om begränsningen är nödvändig. Vi går igenom det punkt för
punkt.

Enligt internationell rätt är de enda legitima grunderna till begränsning av
religions- och trosutövning värnandet av den allmänna säkerheten, den allmänna
ordningen, folkhälsan eller moralen, eller andras fri- och rättigheter.
Så på vilket sätt hotar beteendet som begränsas någon av dessa grunder? Och
finns bevis för detta?

Staten måste kunna visa på ett direkt samband mellan beteendet som ska
begränsas och en av dessa legitima grunder.

Det hinduiska kastsystemet delar in människor i högre och lägre kaster, samt
kastlösa grupper. De kastlösa utsätts för omfattande diskriminering och försätts i
socialt och ekonomiskt underläge. Förut nekades kastlösa hinduer tillträde till en
del tempel. Indien förbjöd kastsystemet 1949, och templen får inte längre neka
kastlösa tillträde. Den här begränsningen uppfyller kriterierna. Det finns ett
tydligt, direkt samband mellan att förhindra diskriminering av kastlösa och att
skydda andra människors fri- och rättigheter.

I praktiken saknar många begränsningar det här tydliga sambandet, och det
händer att regeringar förvränger eller missbrukar de legitima grunderna.
Begränsningar i religions- eller trosutövande görs ofta med avseende på den
allmänna ordningen. Lagar om allmän ordning och säkerhet reglerar allt från
hot, misshandel och uppvigling, till våld och ibland hädelse.

Friheten att utöva sin religion eller övertygelse inbegriper rätten att framföra det
du tror är sanningen. Dessa trossatser kan förstås kommuniceras fredligt, eller
med uppvigling till våld. Olyckligtvis blir vissa människor så förolämpade av
andras övertygelser, trots att de uttrycks fredligt, att de svarar med våld.

Vissa stater förbjuder det fredliga framförandet av vissa övertygelser, med
argumentet att det är legitimt förankrat i värnandet av allmän ordning på grund
av risken för kravaller. Indonesien förbjuder offentliga uttryck för ahmadiyya
tron och ateism på just dessa grunder, vilket får till följd att våldsoffer ibland
åtalas för hädelse eller uppvigling, och deras förövare går fria från åtal.
Dessa lagar minskar inte våldet, utan förstärker snarare föreställningen att
människor med ”fel” sorts tro bör bestraffas.

En annan besvärlig grund att tillämpa är allmän moral. Ställer sig alla bakom
samma moral – och vems moral är ”allmän”? FN:s experter på mänskliga
rättigheter menar att definitionen av ”allmän moral” måste göras utifrån ”många
sociala, filosofiska och religiösa traditioner”. Det går med andra ord inte att
basera begränsningar enbart på de moraliska riktlinjer som majoriteten står
bakom.

Det förvånar dig kanske att nationell säkerhet inte är en legitim grund för att
begränsa religions- och övertygelsefriheten.

Vissa regeringar svärtar ned vissa grupper, i synnerhet dem som praktiserar
samma religion som ett fiendeland, och hänvisar till dem som ett hot mot
säkerheten. Konventionens författare var överens om att den allmänna hälsan,
ordningen och säkerheten ger tillräcklig grund för begränsningar – och att ett
kriterium avseende rikets säkerhet riskerar att omöjliggöra religions- och
övertygelsefrihet där den behövs som mest.

Vi har etablerat att staten måste kunna påvisa ett direkt samband med en
legitim grund, och visa att religionsutövandet i fråga utgör ett hot mot en legitim
grund. Vi har även sett att det är av stor vikt att kontrollera att dessa legitima
grunder tolkas och appliceras korrekt.

Då går vi vidare till den andra delen av frågan: Är begränsningen
nödvändig?

Ej önskvärd ur ett politiskt eller majoritetsperspektiv, men nödvändig.
Låt säga att regeringen har visat ett direkt samband mellan en föreslagen
inskränkning och värnandet av andras rättigheter och frihet.
Är hotet tillräckligt allvarligt för att motivera en begränsning?

Kommer den föreslagna begränsningen att effektivt skydda andra människors
rättigheter?

Finns andra sätt att lösa problemet, utan att begränsa rättigheterna?
Om problemet inte är allvarligt nog, om den föreslagna begränsningen inte bidrar
till att lösa det, eller om andra åtgärder kan lösa det utan att inskränka på
rättigheter, så är begränsningen inte nödvändig.

Kinas regering säger sig hysa oro kring hälsa och säkerhet i landets överbelagda
buddhistcenter. Den allmänna hälsan och säkerheten är legitima grunder. En

lösning vore att låta centren renovera och bygga ut verksamheten. En sådan
lösning begränsar inte rättigheter. Kinas regering valde istället att riva stora delar
av komplexet och tvångsförflyttade 1 000 nunnor. Det var inte nödvändigt.

En del begränsningar är förstås nödvändiga. FN har tydligt markerat att
traditionella seder som skadar människors hälsa ska förbjudas, till exempel vissa
inträdesriter och kvinnlig könsstympning.

Många fall är naturligtvis inte så glasklara. Men bevisbördan avseende
begränsningens nödvändighet ligger alltid hos staten.

När vi väl har etablerat att staten har legitima grunder för
begränsningen och att begränsningen är nödvändig, så behöver vi
utreda om den är diskriminerande.

Det må framstå som en enkel sak att se om lagar, riktlinjer eller praxis är
diskriminerande. Och om de gäller vissa personer eller grupper och inte andra, så
är de det. Detta kallas direkt diskriminering och är förbjudet.

Men ibland kan allmängiltiga lagar missgynna vissa grupper och inte alls påverka
andra. Detta kallas indirekt diskriminering.

Låt oss återvända till vår imaginära stad och de högljudda andaktsplatserna.
Stadsfullmäktige har röstat igenom en lag som begränsar tillåten volym vid
offentliga sammankomster och de religiösa samfunden har justerat sina högtalare
därefter. Men kyrkklockorna är för högljudda, och där går det inte att sänka
volymen. Kyrkan måste därmed ge upp en tradition, medan andra samfund inte
såg några negativa följder.

Detta är indirekt diskriminering.

Det finns gott om exempel på generella lagar som leder till indirekt
diskriminering:

Många länder har infört förbud mot att bära kniv på allmän plats. Detta
missgynnar inga religiösa grupperingar, frånsett sikherna. Manliga sikher ska
bära en så kallad kirpa, en religiös dolk, under skjortan. Därmed begränsar
knivlagen sikhers möjlighet att uppfylla religiösa förpliktelser.

I vissa länder krävs att byggnadsplaner godkänns av ägarna till intilliggande
fastigheter. Men grannar kan vara fördomsfulla, så etablerade grupper har
enklare att få bygglov än mindre, icke-traditionella grupper.

Även riktlinjer och praxis kan skapa problem. Om ett universitet enbart håller
sina inträdesprov på lördagar, så missgynnas adventister och ortodoxa judar.

Arbetare som tillhör en religiös minoritet måste ofta ta semester i samband med
högtider för majoritetsreligionen, och ges inte möjlighet att vara lediga under sina
egna religiösa högtider.

Direkt diskriminering är alltid förbjuden. Men domstolar bör se indirekt
diskriminering som ett praktiskt problem som ska lösas i så stor utsträckning
som möjligt genom att hitta rimliga lösningar. Och ofta finns enkla lösningar på
problemet. I vår imaginära stad kan stadsfullmäktige införa en undantagsregel
där kyrkklockor får användas på söndagar och vid religiösa högtider.

I Sverige hölls tidigare universitetens antagningsprov enbart på lördagar, men
hålls nu även på fredagar. Och uniformer på arbetsplatser kan ofta anpassas till
att inkludera exempelvis en turban.

Men domstolar är väl medvetna om att en lösning inte alltid är möjlig. Indirekt
diskriminering kan vara lagenlig, förutsatt att det finns tillräckligt starka skäl –
ett objektivt berättigande.

Till exempel brukar sjukhusens riktlinjer avseende infektionskontroll förbjuda
anställda från att bära smycken, vilket missgynnar vissa grupper. Detta är
berättigat utifrån värnandet om folkhälsan.

Folkhälsan är givetvis en legitim grund för inskränkningar i religions- och
övertygelsefriheten. Men i relation till indirekt diskriminering accepterar
domstolar även andra grunder. Till exempel: Ett företag kan hävda att det skulle
motverka lönsamheten att justera sin policy. En klädesbutik som kräver att
personalen bär butikens kläder skulle förmodligen inte ses som skyldig att
anställda en person som vägrar att bära dem av religiösa skäl.

Direkt diskriminering är förbjuden, men indirekt diskriminering ska så långt som
möjligt undvikas, genom att hitta rimliga lösningar för att tillmötesgå individer
och gruppers behov.

När vi har sett att begränsningen inte är diskriminerande, återstår att
se om den är proportionerlig.

I hur hög grad bör utövandet inskränkas? Vad ska vara förbjudet? För vem? När
och var?

Det är stor skillnad mellan generellt förbud mot religiös klädsel överallt och
förbud mot vissa former av religiös klädsel i en del yrken och på utvalda
arbetsplatser. Internationella domstolar ser därför till proportionaliteten. USA:s
domstolar tillämpar ett ännu hårdare krav – begränsningar ska implementeras på
ett sätt som inskränker medborgares rättigheter i minsta möjliga mån.
En sista aspekt som vissa domstolar tar hänsyn till är den så kallade
”bedömningsmarginalen”.

Världen är mångfacetterad och de mänskliga rättigheterna kan tillämpas på
många olika sätt i praktiken, baserade på nationell kontext.

Därför tillämpar vissa internationella domstolar en så kallad
”bedömningsmarginal”. Domstolarna anser att nationella myndigheter förstår
landets specifika omständigheter bäst och är bättre lämpade att formulera
landets lagar. Därför beviljar internationella domstolar en viss bedömningsmarginal i tillämpningen av rättigheter. Hur generöst denna bedömningsmarginal bör vara, och om domstolarna tillämpar en alltför bred
bedömningsmarginal är föremål för viktig debatt.

Sammanfattningsvis:

I bedömningen av huruvida en begränsning är legitim, tillämpar vi följande
process i Avgör om en lag begränsar den absoluta rätten att ha eller byta
religion eller övertygelse, eller utövandet av den.

ii Avgör om beteendet som begränsas faller inom ramen för skyddat
utövande.

iii Kontrollera att begränsningen är lagligt grundad
iv Avgör i hur hög grad utövandet utgör ett hot mot en legitim grund,
exempelvis andras rättigheter och frihet.

v Avgör om begränsningen är direkt eller indirekt diskriminerande.
vi Och bedöm om begränsningen är proportionerlig i förhållande till
problemet och på ett effektivt sätt bemöter det.

När vi förstår de regler och överväganden som domstolarna bör använda i
tillämpningen av mänskliga rättigheter kan vi mer effektivt värna våra
rättigheter. Vi kan även bidra mera konstruktivt i den offentliga debatten
huruvida domstolar och regeringen gör rätt eller om de kränker vår religions- och
övertygelsefrihet.

Copyright SMC 2018